japp... med lite hjälp av kollegorna så vaknade jag äntligen till och la ihop 1 +1 och summan vart  hjärnskakning...

Efter att ha kämpat mig igenom 5 timmar med x antal felkopplingar och ett mail till Johanna istället för Johan och några för många kommentarer "Du ser verkligen inte fräcsh ut" (tack!) tog jag mig hem, så just nu ligger jag i soffan och har en jämthund som har lagt nosen bredvid mig och viftar på svansen... Han tror att vi ska ut och gå långpromenad men ledsen älsklingen. Jag blir kvar i soffan, tror sannolikheten är större att han sätter på kaffe åt mig.... jag lär inte få ngt kaffe :(

Jag vet inte när jag spräckte en spegel men något eller någon måste jag har gjort riktigt skitförbannad för just nu har jag inte världens tur!

Nu tänker jag sluta ögonen inte, så otroligt svårt att hålla ögonen uppe, men ska jag se till en fördel så är illamåendet betydligt mindre påträngande (?) när jag väl ligger ner. Alltid nåt...

/Jenny

Vad du än gör i livet så kan du alltid utvecklas, det finns alltid mer att lära och att ta till sig. Helt fantastiskt men ibland också något störande :P När det kommer till mig och mitt instruerande inom gruppträningen så känner jag mig aldrig färdiglärd! Det finns så otroligt mycket att utvecklas inom där, i alla fall för mig! Att kunna utveckla min styrka att ta mer vikter eller hålla en position längre, jag kan utvecklas i mitt coachande och i mitt sätt att inspirera mina deltagare! När jag dessutom befinner mig där att jag instruerar flera koncept samtdigt, ja då finns det mycket att jobba med ;) Så när en deltagare på mitt Body Balance pass då kom fram till mig efter klassen igår och berömer mig med orden "Jag måste bara få säga att jag tycker du är en riktigt bra instruktör, du instruerade jätte bra och tydligt! Jätte bra verkligen!" Ja, då svämar mitt lilla hjärta över! Att få en sån komplimang gör att jag svävar på små moln. För anledningen till varför jag står på scenen är inte för att framhäva mig själv, mitt mål varje gång är att få mina deltagare att uppleva den glädje och den kärlek som jag har till träning, med tanke på hennes leende igår efter klassen så kändes det som att jag kunde få henne att uppleva det <3

Hur dagens pass ser ut får jag återkomma med! Efter en rejäll smäll i huvudet igår så vet jag inte om det kommer gå. Just för tillfället kan jag inte vrida huvudet (jag vrider hela öerkroppen) och jag kan inte le eller skratta... samtdigt som jag skriver detta inser jag att ett pass förmodligen inte kommer att gå.... men ä, det är många timmar dit! Min kära kollega rekommenderar en alvedon och en ipren, vad tror ni på den?

Puss!!